Jag har kört bil idag. Ett varv i en vändplats och parkerat två ggr. Grymt gjort ha ha. Men det går faktiskt framåt. Snart.. eller senare kanske jag är ute och kör på vägarna.

För ett tag sedan pratade jag med några släktingar om gamla minnen, mest mormor-minnen. Det som slog mig, och kanske oss alla var hur olika vi såg på henne. När vi pratade lät det knappt som samma person. Ser vi så olika på människor eller är alla kameleonter för att passa in i varenda situation och göra varandra nöjda? Handlar det om feghet. Är de flesta för fega för att vara sig själv alltid?

För att avsluta med ett tänkvärt citat som står på min systers badrumsvägg:"Det gäller att ha mod att vara den man är. Och inte tappa modet för att man är den man är."