Hjärtat rusar fram och jag kan inte riktigt känna igen mig själv nu. Det är bara en period, det vet jag. Det kan bli så ibland. Men varför?

Om du tänker dig att du faller ner i en sjö, en riktigt djup sjö. Du nuddar inte botten utan ligger där nära nära botten och verkligen försöker ta dig upp. Inte så lätt eller hur? Sen när allt går riktigt käpprätt åt helvete känner du tårna mot den sandiga havsbotten och tar sats med hjälp av det lilla hoppet du har kvar och lyckas komma upp till ytan starkare än någonsin...

Sån är nog jag. Måste falla rejält för att kunna ta mig upp och vara stark nog för att hålla mig kvar där, över ytan.

Anders, min kärlek, ligger och vilar. Jag sitter här med vetskapen att jag har en miljard skolarbeten att plugga till men jag kan inte ta mig ro till att ta tag i det. Imorgon..