Tänkte att jag skulle försöka skriva ner hur förlossningen var. Kommer bli ett väldigt långt inlägg!

Under hela graviditeten så har jag känt på mig/hoppats att lille skrutten skulle titta ut lite tidigare än BF-datumet (1:a december). Så från vecka 37 nångång så har jag läst i miljontals forum om hur det känns dagarna och veckorna innan förlossningen. Jag har letat mig grå efter tecken på att det är dags nu. Man blir ganska galen till slut, tro mig. Varje gång jag kännt som mensvärk så tänkte jag att inatt är det nog dags!! Självklart har det avtagit och har förmodligen bara varit växtvärk (hade så tidigt i graviditeten när livmodern växte som tusan).

Dagen som det startade på (onsdagen den 23:e november) hade jag tvingat med mig Michis, Johan & Elina på en tre km promenix in till Kvänum! Var ganska rastlös och tänkte väll att jag kunde göra ett sista försök för att det skulle starta igång (kändes som om bebisen aldrig skulle vilja komma ut). Kände ingenting av promenaden.


Vid åtta tiden på kvällen tar Anders ut Tija. Jag går på toa och känner hur det bubblar till/knäpper till mitt i ryggen. Minns att jag tänkte; vad det där..vattnet... näe.. eller? Det kom några pytte pytte droppar vatten. Gick runt nån minut och det kom mer vatten. Säger åt Anders att det förmodligen är vattnet och att vi nog borde ringa till förlossningen. Under tiden vi pratar börjar dropparna bli större och större, det ÄR vattnet!

Vi är lugna men totalt virriga samtidigt när vi försökar packa ihop oss, berätta för Anders syster som skulle vara hundvakt och ringa Anders mamma. Ingen riktigt tror på oss just då eftersom jag inte alls har ont utan ler nog mest och är lite mer förvirrad än vanligt ;p Vi lämnar Tija till Michis och åker kanske hundra meter för att inse att Anders mobil håller på att dö och min är hemma. Vi vänder, hämtar Anders laddare och åker till förlossningen.

Väl inne på förlossningen så möts vi av en barnmorska som knappt säger hej till oss och det enda som verkar vara i hennes tankar är att hon snart ska avlösas av kvällspersonalen. Tur är det för den som avlöser henne är världens underbaraste barnmorska Gun-Britt!!

Nedan: precis kommit till sjukhuset. Lycklig över att få vara med om en vattenavgång (och förmodligen glad eftersom jag inte har ont och inte anar vad som väntar i värkväg)





Vi tar CTG i vanlig ordning, bebisen mår fin fint och jag har inga värkar alls. Dom konstaterar också att det är vattnet som gått. Gun-Britt säger att det är nog skönast för oss om vi åker hem och vilar för att komma in på kontroll dagen efter eftersom det ändå inte kommer starta under natten. Vi känner att det skulle vara mycket skönare att stanna kvar ifall det nu mot förmodan skulle starta igång och eftersom det är ganska sent redan.

Hon ger oss ett rum över natten på förlossningen! Jag ställer mig i en dusch och min kärlek åker iväg till donken. Han kommer tillbaka och vi går in på rummet för att äta. Då (vid tolv tiden på natten) börjar jag känna som ett tryck ner mot rumpan.



Testar att gå på toa, det hjälpte inte. Vi lägger oss för kvällen och det börjar ila/kännas som mensvärk vid äggstockarna ungefär. Dom håller i sig en lång stund för att sedan släppa. Dom är ganska regelbunda. Jag får andas mig igenom dem men ber sen om att få ställa mig i duschen. Där står jag med hög värme mot magen och försöker ta mig igenom värkarna som blir starkare för varje gång.

Trycker på vad jag blev tillsagd är larmknappen ifall att det skulle vara något. Ingen kommer på vad som känns som en lååång lång tid. Inser att det inte alls är larmknappen och testar en annan. Sköterskan kommer och jag ber dom hämta dit Anders (jag sa åt han att ligga kvar på rummet och vila upp sig). Nu börjar jag känna mig riktigt riktigt dålig. Tror för någon sekund att något är fel, tror nästan att jag ska dö. Känner mig yr, svettig, svag. febrig och ganska förvirrad. Gun-Britt kommer in och blir överlycklig eftersom jag har värkar!

Nu (vid två tiden på natten) tar dom in oss på ett förlossningsrum. Det är när jag ligger där på sängen och ser alla instrument och lampan i taket som jag förstår att vi ska ha en bebis väldigt väldigt snart! Dom ger mig lustgas, vilket jag innan inte alls tänkte ta eftersom det förmodligen skulle smaka illa, jag skulle bli yr, hög och spy! (jag mådde inte ett dugg illa och spydde inte av den, blev "hög" kanske två gånger under förlossningen av lustgasen).



Lustgasen hjälpte till en viss del. Största hjälpen gav min underbara kärlek mig! Anders fick mig att fokusera och andas igenom värkarna. Trodde att jag skulle klämma sönder hans stackars händer som man sett på film men jag spände mig inte ett dugg, jag andades igenom varenda värk. Utan hans underbara stöd vet jag inte hur det gått!

Vid den här tiden har jag öppnat mig tre cm. Minns att Anders frågar om man öppnar sig ca en cm i timmen och Gun-Britt säger att det är ungefär så. Då är det kanske sju timmar kvar då! Aldrig i livet tänker jag, sju helvetes timmar till med sån här värk!? Jag sa även att när det väl är dags så vill jag verkligen ha en epidural!

Nedan: siffran till vänster visar barnets hjärtljud, siffran till höger mäter värkarna. Jag började känna av värkarna vid 30.






Kände att det kanske var dags att gå på toa nu (trycke mot rumpan rejääält nu). Gick på toa och tog en dusch efteråt. Nu var värkarna inte alls att leka med. Är tillbaka på rummet vid tio i tre tiden på natten. Nu gör det fruktansvärt ont!

Nedan: försöker att andas igenom värkar från helvetet. Försöker samtidigt förstå varför man går igenom något sådant helt frivilligt flera gånger.


Känns som om en melon borrar sig ner mot rumpan och att jag har världens mensvärk. Jag och Anders är ensamma på förlossningssalen och jag börjar göra ett riktigt konstigt ljud när jag andas i lustgasmasken. Anders reagerar på det och jag säger åt honom att trycka på larmknappen eftersom att bebisen ska ut nu! Han trycker och in kommer världens segaste sköterska men hon hämtar Gun-Britt som ser att jag är fullt öppen och har krystvärkar! Jag hinner inte få epiduralen som jag tidigare sagt till om. Jag lyckas, med enormt stöd från min kärlek, att andas mig igenom värkarna!

Jag trycker på för allt jag kan (går liksom inte att låta bli att trycka på, kroppen sköter det mycket själv). Nu börjar det mesta klumpa ihop sig i minnet. Jag minns att jag trycker på, försöker andas mellan värkarna vilket är fruktansvärt svårt men det går. Jag blundar under hela tiden. Dom vrider och vänder på mig, sätter en elektrod på Claras huvud för att se att allt är bra med henne. 

Jag trycker på men känner inte att något händer. Anders och sköterskorskorna börjar se hennes huvud nu. En läkare är där inne och står redo med en sugklocka ifall jag inte orkar. Inför sista krystvärkar får jag värkstimulerande dropp för att få extra hjälp att orka trycka på. Det känns som om man är fruktansvärt hård i magen och trycker och trycker och trycker men ingenting händer. Sen svider det till jätte mycket, trodde att jag sprack åt alla håll och kanter!! (jag klarade mig från att spricka!) Sen när huvudet äntligen är ute går det jätte fort då kroppen bara glider ut, känns ganska sladdrigt och kletigt. 

All smärta är helt totalt bortblåst såfort hon är ute!! Helt fantastiskt! Jag tittar ner och ser världens sötaste lilla plutt, hon är helt kritvit av fosterfett. Jag frågar Anders flera gånger om hon verkligen är våran lilla bebis!! Dom torkar henne så att hon skriker så helt underbart!! Jag får upp henne på mitt bröst och kan inte sluta le! Hon är varm, gosig och inte ett dugg kletig eller så! Jag tittar på henne och tittar på Anders!! Känner total lycka!!!!! Anders klipper navelsträngen!

03.31 den 24:e november 2011 föddes vår underbara dotter Clara! Hon vägde då 3100 g och var 46 cm lång! Hon kom ut med ena handen utmed huvudet.

Nedan: världens lyckligaste mamma med underbaraste Clara!! <3


<3 Total lycka!!! oerhört stolta föräldrar!!


Nedan: jag tittar när dom väger och mäter lilla Clara! Kan inte sluta le!!



Det var en otroligt läskig och fruktansvärt häftig upplevelse på samma gång! Hur många förlossnings berättelser man än hört så går det inte att förstå förens man är där själv!