Smiter in här en liten sväng innan Clara vaknar. 

Vi kom precis tillbaka från BVC och det gick jätte bra! Clara har blivit stark i nacken och pratade fint med Monica. Hon har växt jätte bra också. Hittils har hon lyckats komma upp i 55,5cm och väger 4605g!


Vi fick på oss lite härligt solsken innan vi gick in till Monica!

Innan vi åkte städade jag iordning bombnedslaget som lyckats bli här hemma under helgen, jag klarar inte av när det är stökigt längre känner jag. Min energi rinner ut direkt! Men nu är det rent och undanplockat :)


Har skrivit en liten matlista för veckan, jag tycker det är lite smidigare att ha klart vad man ska äta. Blir förmodligen lite billigare att handla också eftersom man bara handlar det som verkligen behövs! Är annars väldigt bra på att stoppa ner massor med godsaker i korgen när jag handlar. 
Dagens mat blir tonfiskröra m. grönsaker & tagliatella toppat med basilika och ost. MUMS!

Maten är färdig, nu väntar jag bara på att min kärlek ska komma hem från jobbet!

Ovan: Vackraste Clara, min skatt! <3

Imorgon börjar min kärlek att jobba igen efter en tids ledighet. Ska bli spännande att se hur det går med Tijas promenader. Får ha fickorna fulla av godis så kanske hon tycker det är trevligare att gå bredvid mig än att skynda sig så långt före hon bara kan. Hon tror nämligen att hon är en draghund. På våra egna små kvällspromenader som jag försöker ha med Tija så intalar jag mig själv att hon drar så för att jag ska gå fortare så jag förbränner mer så mitt härliga extra mysfläsk jag fått nu ska försvinna :) Det blir lite roligare då!

Men när Clara ska vara med på våra promenader eftersom Anders jobbar igen så kör jag med hundgodis i fickorna :) Dragkampen spar jag till kvällen!

Tänkte att jag skulle försöka skriva ner hur förlossningen var. Kommer bli ett väldigt långt inlägg!

Under hela graviditeten så har jag känt på mig/hoppats att lille skrutten skulle titta ut lite tidigare än BF-datumet (1:a december). Så från vecka 37 nångång så har jag läst i miljontals forum om hur det känns dagarna och veckorna innan förlossningen. Jag har letat mig grå efter tecken på att det är dags nu. Man blir ganska galen till slut, tro mig. Varje gång jag kännt som mensvärk så tänkte jag att inatt är det nog dags!! Självklart har det avtagit och har förmodligen bara varit växtvärk (hade så tidigt i graviditeten när livmodern växte som tusan).

Dagen som det startade på (onsdagen den 23:e november) hade jag tvingat med mig Michis, Johan & Elina på en tre km promenix in till Kvänum! Var ganska rastlös och tänkte väll att jag kunde göra ett sista försök för att det skulle starta igång (kändes som om bebisen aldrig skulle vilja komma ut). Kände ingenting av promenaden.


Vid åtta tiden på kvällen tar Anders ut Tija. Jag går på toa och känner hur det bubblar till/knäpper till mitt i ryggen. Minns att jag tänkte; vad det där..vattnet... näe.. eller? Det kom några pytte pytte droppar vatten. Gick runt nån minut och det kom mer vatten. Säger åt Anders att det förmodligen är vattnet och att vi nog borde ringa till förlossningen. Under tiden vi pratar börjar dropparna bli större och större, det ÄR vattnet!

Vi är lugna men totalt virriga samtidigt när vi försökar packa ihop oss, berätta för Anders syster som skulle vara hundvakt och ringa Anders mamma. Ingen riktigt tror på oss just då eftersom jag inte alls har ont utan ler nog mest och är lite mer förvirrad än vanligt ;p Vi lämnar Tija till Michis och åker kanske hundra meter för att inse att Anders mobil håller på att dö och min är hemma. Vi vänder, hämtar Anders laddare och åker till förlossningen.

Väl inne på förlossningen så möts vi av en barnmorska som knappt säger hej till oss och det enda som verkar vara i hennes tankar är att hon snart ska avlösas av kvällspersonalen. Tur är det för den som avlöser henne är världens underbaraste barnmorska Gun-Britt!!

Nedan: precis kommit till sjukhuset. Lycklig över att få vara med om en vattenavgång (och förmodligen glad eftersom jag inte har ont och inte anar vad som väntar i värkväg)





Vi tar CTG i vanlig ordning, bebisen mår fin fint och jag har inga värkar alls. Dom konstaterar också att det är vattnet som gått. Gun-Britt säger att det är nog skönast för oss om vi åker hem och vilar för att komma in på kontroll dagen efter eftersom det ändå inte kommer starta under natten. Vi känner att det skulle vara mycket skönare att stanna kvar ifall det nu mot förmodan skulle starta igång och eftersom det är ganska sent redan.

Hon ger oss ett rum över natten på förlossningen! Jag ställer mig i en dusch och min kärlek åker iväg till donken. Han kommer tillbaka och vi går in på rummet för att äta. Då (vid tolv tiden på natten) börjar jag känna som ett tryck ner mot rumpan.



Testar att gå på toa, det hjälpte inte. Vi lägger oss för kvällen och det börjar ila/kännas som mensvärk vid äggstockarna ungefär. Dom håller i sig en lång stund för att sedan släppa. Dom är ganska regelbunda. Jag får andas mig igenom dem men ber sen om att få ställa mig i duschen. Där står jag med hög värme mot magen och försöker ta mig igenom värkarna som blir starkare för varje gång.

Trycker på vad jag blev tillsagd är larmknappen ifall att det skulle vara något. Ingen kommer på vad som känns som en lååång lång tid. Inser att det inte alls är larmknappen och testar en annan. Sköterskan kommer och jag ber dom hämta dit Anders (jag sa åt han att ligga kvar på rummet och vila upp sig). Nu börjar jag känna mig riktigt riktigt dålig. Tror för någon sekund att något är fel, tror nästan att jag ska dö. Känner mig yr, svettig, svag. febrig och ganska förvirrad. Gun-Britt kommer in och blir överlycklig eftersom jag har värkar!

Nu (vid två tiden på natten) tar dom in oss på ett förlossningsrum. Det är när jag ligger där på sängen och ser alla instrument och lampan i taket som jag förstår att vi ska ha en bebis väldigt väldigt snart! Dom ger mig lustgas, vilket jag innan inte alls tänkte ta eftersom det förmodligen skulle smaka illa, jag skulle bli yr, hög och spy! (jag mådde inte ett dugg illa och spydde inte av den, blev "hög" kanske två gånger under förlossningen av lustgasen).



Lustgasen hjälpte till en viss del. Största hjälpen gav min underbara kärlek mig! Anders fick mig att fokusera och andas igenom värkarna. Trodde att jag skulle klämma sönder hans stackars händer som man sett på film men jag spände mig inte ett dugg, jag andades igenom varenda värk. Utan hans underbara stöd vet jag inte hur det gått!

Vid den här tiden har jag öppnat mig tre cm. Minns att Anders frågar om man öppnar sig ca en cm i timmen och Gun-Britt säger att det är ungefär så. Då är det kanske sju timmar kvar då! Aldrig i livet tänker jag, sju helvetes timmar till med sån här värk!? Jag sa även att när det väl är dags så vill jag verkligen ha en epidural!

Nedan: siffran till vänster visar barnets hjärtljud, siffran till höger mäter värkarna. Jag började känna av värkarna vid 30.






Kände att det kanske var dags att gå på toa nu (trycke mot rumpan rejääält nu). Gick på toa och tog en dusch efteråt. Nu var värkarna inte alls att leka med. Är tillbaka på rummet vid tio i tre tiden på natten. Nu gör det fruktansvärt ont!

Nedan: försöker att andas igenom värkar från helvetet. Försöker samtidigt förstå varför man går igenom något sådant helt frivilligt flera gånger.


Känns som om en melon borrar sig ner mot rumpan och att jag har världens mensvärk. Jag och Anders är ensamma på förlossningssalen och jag börjar göra ett riktigt konstigt ljud när jag andas i lustgasmasken. Anders reagerar på det och jag säger åt honom att trycka på larmknappen eftersom att bebisen ska ut nu! Han trycker och in kommer världens segaste sköterska men hon hämtar Gun-Britt som ser att jag är fullt öppen och har krystvärkar! Jag hinner inte få epiduralen som jag tidigare sagt till om. Jag lyckas, med enormt stöd från min kärlek, att andas mig igenom värkarna!

Jag trycker på för allt jag kan (går liksom inte att låta bli att trycka på, kroppen sköter det mycket själv). Nu börjar det mesta klumpa ihop sig i minnet. Jag minns att jag trycker på, försöker andas mellan värkarna vilket är fruktansvärt svårt men det går. Jag blundar under hela tiden. Dom vrider och vänder på mig, sätter en elektrod på Claras huvud för att se att allt är bra med henne. 

Jag trycker på men känner inte att något händer. Anders och sköterskorskorna börjar se hennes huvud nu. En läkare är där inne och står redo med en sugklocka ifall jag inte orkar. Inför sista krystvärkar får jag värkstimulerande dropp för att få extra hjälp att orka trycka på. Det känns som om man är fruktansvärt hård i magen och trycker och trycker och trycker men ingenting händer. Sen svider det till jätte mycket, trodde att jag sprack åt alla håll och kanter!! (jag klarade mig från att spricka!) Sen när huvudet äntligen är ute går det jätte fort då kroppen bara glider ut, känns ganska sladdrigt och kletigt. 

All smärta är helt totalt bortblåst såfort hon är ute!! Helt fantastiskt! Jag tittar ner och ser världens sötaste lilla plutt, hon är helt kritvit av fosterfett. Jag frågar Anders flera gånger om hon verkligen är våran lilla bebis!! Dom torkar henne så att hon skriker så helt underbart!! Jag får upp henne på mitt bröst och kan inte sluta le! Hon är varm, gosig och inte ett dugg kletig eller så! Jag tittar på henne och tittar på Anders!! Känner total lycka!!!!! Anders klipper navelsträngen!

03.31 den 24:e november 2011 föddes vår underbara dotter Clara! Hon vägde då 3100 g och var 46 cm lång! Hon kom ut med ena handen utmed huvudet.

Nedan: världens lyckligaste mamma med underbaraste Clara!! <3


<3 Total lycka!!! oerhört stolta föräldrar!!


Nedan: jag tittar när dom väger och mäter lilla Clara! Kan inte sluta le!!



Det var en otroligt läskig och fruktansvärt häftig upplevelse på samma gång! Hur många förlossnings berättelser man än hört så går det inte att förstå förens man är där själv!

Dagens projekt: Få ner tulpaner i jorden fort som... innan det är för kallt!!

Dagen började som vanligt med att jag gick upp med Anders, åt frukost, Tija & jag gick och la oss när han åkte till jobbet för att vakna lagom till lunch då Anders kom hem och åt. Därefter gick jag och Tija ut på vår långprommis i mysskogen! Väl hemma igen bestämde jag mig för att äntligen ta tag i tulpanplanteringen. Sagt och gjort grävde jag upp ett av landen här nere och slänge ner lite lökar :) Hoppas att jag inte var för sent ute bara!



Dom här planterade jag ner idag

Har några tulpaner kvar att plantera men för dem har jag en helt annan plan. Jag tänkte köpa lite hinkar och betong för att sen gjuta betongkrukor som jag vill plantera resterande lökar i :) Kommer bli sååå snyggt i vår!! Om jag inte har tid eller ork att gjuta egna nu i höst/vinter? ska jag försöka hitta några billiga betongkrukor ute i handeln!

Nedan: Finaste

Nu ska jag ta ut myshunden en snabbis och sen få i mig lite mat :)

Okej. Nu har jag berättat för bebisen i magen att det finns mycket mycket mer plats utanför magen att sparkas och mysa på (börjar förstås bli olidligt trångt därinne nu)!! Tänker att bebisen kanske inte förstår hur bra det är här, "på andra sidan mag-väggen"! Plus att mamma,pappa och Tija såklart längtar som tokar! Har även berättat hur mysig och mjuk Tija är, tänkte att det borde ju vara ett stort plus!

Kanske ska muta med något också? Förslag mottages gärna! Om inte detta fungerar så kanske jag ska gå ut med Tija på en näst intill omöjlig skogspromenad UTAN mobiltelefonen, modigt (!). Kanske ska skriva en lapp som jag fäster i Tijas halsband så hon kan springa och leta upp någon IFALL lillen vill titta ut där mitt i skogen? Kanske även borde se till att inte ha bilen tankad, helst typ ta bort ett däck så att det verkligen är olämpligt om lillen tittar ut? Tänker att bebisen kanske är busig?

Om jag kanske läser en saga ikväll för lillen i magen, en otroligt spännande saga och avslutar precis innan man får veta allt i slutet och säger att bebisen får höra resten när den vill komma ut ur magen? Det borde väl skynda på eller?

<3

Som sagt, tips mottages mer än gärna!! Nu ska jag forsätta att bara slappa här i soffan! :)